Säker digital kommunikation, SDK, är en gemensam infrastruktur för att utbyta känsliga meddelanden mellan anslutna organisationer. Den kan ge ett digitalt alternativ i flöden där underlag annars skickas med exempelvis brev eller fax.

Digg beskriver SDK som meddelandeöverföring mellan funktioner hos deltagarorganisationer. Det är alltså inte en digital brevlåda för invånare. Kontakten med en privatperson behöver ordnas genom en kanal som är avsedd för det.

Scenarier från offentlig sektor

En kommun kan behöva skicka ett underlag till en annan kommun. En vårdverksamhet kan behöva lämna information till en mottagande funktion inom kommunal hälso- och sjukvård. I båda fallen behöver parterna först bedöma vilken information som ska delas och om SDK passar för utbytet.

Mottagarens funktionsadress behöver finnas i SDK:s adressbok. En hänvisning till en person eller ett ärende i meddelandet ersätter inte valet av rätt funktion.

Förutsättningarna kommer först

Kommuner, regioner och myndigheter hör till SDK:s målgrupp. Även vissa privata aktörer kan ansluta. Diggs vägledning beskriver vilka organisationer som omfattas, däribland privata utförare inom offentligt finansierad verksamhet.

För en organisation som överväger SDK är den första uppgiften därför att identifiera sina viktigaste mottagare och informationsflöden. Valet av meddelandesystem och arbetet med behörigheter behöver utgå från dessa behov.

Från anslutning till användning

Diggs införandevägledning omfattar förarbete, beslut, teknisk anslutning och nya arbetssätt. Det behövs resurser från både verksamhet och IT. En tekniskt färdig anslutning är början på användningen, inte slutet på förändringsarbetet.

Ett avgränsat flöde kan ge en tydlig start. Bestäm vem som bevakar brevlådan, hur mottagna handlingar tas vidare och hur användarna får stöd. Använd erfarenheterna när fler delar av verksamheten ansluts.

Nytta som går att följa upp

Förväntningar om kortare väntan och mindre manuell hantering behöver prövas mot den egna vardagen. Följ upp hur lång tid flödet tar, vilka dubbelarbeten som finns kvar och om medarbetarna hittar rätt mottagare.

Det ger ett bättre underlag för fortsatt utveckling än att enbart räkna anslutningar. Den viktiga frågan är hur den gemensamma infrastrukturen används för att lösa ett verkligt behov.